Dagen som lärare får skörda det de sår

Vid det muntliga nationella provet i årskurs nio, får lärare skörda det de sår. Här får du ta del av en reflektion från en av våra lärare på Mogaskolan 7-9.

Elever blommar ut

Det är en otrolig känsla att som lärare få ta ett steg tillbaka och se sina elever fullkomligt få blomma ut. En sådan högtidsstund är de muntliga nationella proven i svenska/svenska som andraspråk.

Eleverna sitter i grupp om fyra-fem runt ett bord. Pratar med varandra men kanske främst lyssnar på och ser varandra. Hela provet är uppbyggt kring att diskutera olika ämnen med texter som underlag.

Att lyssna är en konst som våra elever bemästrar

Det är roligt att höra deras kloka resonemang, absolut, men än bättre är allt det där andra. Det där som handlar om det sociala samspelet mellan oss människor. Bara att sitta och prata runt ett bord, utan skärmar i närheten. Ögonkontakt, bekräftande ord och kroppsspråk. Vi tränar mycket inför och går verkligen in på detaljnivå, ett medvetet val av mig för jag tycker verkligen att det är det mina elever ska få med sig.

Bara en liten grej som att vrida upp kroppen lite mot den som pratar. Du visar att "Jag vill lyssna på dig" och "Jag tycker att det du säger är intressant". Det är så oerhört fint att se deras fina bemötande mot varandra. Viljan att inkludera varandra, att förstå varandra, att stötta och hjälpa varandra. De små sakerna, hela tiden. Den lilla viskningen som de tror jag inte hör "kom igen nu, du klarar det". De inkluderande frågorna "vad tycker du?" Eleven som blir lite nervös och plötsligt är den där kloka tanken hen nyss hade, borta. Eleven som ställt frågan uppfattar det direkt och fortsätter: "Behöver du tänka lite innan du svarar? För jag kan säga mitt så länge om du vill tänka lite först?" Eleven som lättat svarar: "Ja, jag kan tänka lite!" Det är så fint och respektfullt så man baxnar. Sådana är de också, högstadieungdomarna.

Varje dag ett steg för ett tryggt gruppklimat

I årskurs 7 tänker jag ofta: "hur ska detta gå?". 2,5 år senare sitter jag där igen, rörd och stolt. Det är inget som sker automatiskt. Det är det dagliga arbetet av att bygga ett tryggt gruppklimat. Riktigt utmanande emellanåt. Men ack så värt det!